Ibland tänker jag på vilka sköra trådar så viktiga saker kan hänga. På slumpen. Ett enda ögonblick, en enda stund kan förändra allt. Jag träffade ju Björn så, till exempel, det tänker jag mycket på. Vi befann oss i samma rum, samma natt vid exakt samma tidpunkt. Ett rum fyllt av andra människor och höga ljud. Om jag hade varit på toaletten när Björn vred huvudet åt höger, vad hade hänt då? Jag får svindel när jag tänker så. Det är nog när man gör det som man börjar tro på ödet. Fast jag tror inte på ödet. Jag tror att det var mitt livs bästa slump. 

 

Men sedan har man ett val. Vad man väljer att göra av den där slumpen. Om man väljer att låta den obemärkt passera, eller om man väljer att prata med den där människan man ser i det där blinkande rummet fullt av människor och höga ljud. 

 

Det är ingen romantisk saga hur jag och Björn träffades. Det är mest en kväll vi skrattar åt när vi pratar om det. Hur vi träffades genom att Björn gjorde Alex sur och en annan av mina vänner spydde under ett bord. Men något fint fann vi visst i den där slumpen, som gjorde den värd att hålla kvar i. Och visst får jag väl svindel när jag tänker på att vi lika gärna kunde vänt bort huvudena från varandra igen och aldrig någonsin pratat med varandra, men när jag tänker vidare, förbi den skälvande första sekunden, så är allting självklart. Det är helt självklart att vi gick med varandra och fjantade oss, för det är det vi gör. Det är helt självklart att vi tyckte om samma musik och att ingen av oss drack kaffe. Det är ju faktiskt självklart att just vi skulle ta vara på allt som vi fann i varandra. Det är helt självklart att vi blev så kära att vi sprang över St Eriksbron mitt i nätterna för att sova med varandra. Och det är ändå helt sjukt att allt detta fina hänger på en sekund i en källare på Sveavägen.

 

Ja det var ju typiskt att jag dagen efter att jag skriver om stress får.... en migränattack och får ligga hemma hela dagen och långsamt dö. Varför får jag migrän när jag verkligen inte har tid ligger jag bara och tänker. Så idag har jag fullt upp istället. Steg upp klockan sju och började hålla på med allt. 

 

Superbra lösning på stressproblemen kroppen, verkligen. Great job!

 

Någonting säger mig att en stor utmaning i mitt liv kommer vara att skilja fritid från arbete. För om jag kommer arbeta som jag gör nu, det vill säga hemifrån eller som frilans, så kommer mitt kontor vara samma plats som jag spenderar lugna söndagar med en kopp te på. Jag känner redan nu att jag har svårt att koppla bort skola och texter som behöver skrivas när jag sitter såhär och myser i morgonrocken på kvällen. Jag tänker att en liten titt på word-dokumenten skadar ingen. Och jag tror att det alltid kommer vara svårt för mig. Särskilt eftersom jag planerar att jobba med saker jag tycker är roligt hela mitt liv. 

 

Utslagen jag får på mina händer, som jag fått sedan jag var elva år gammal, börjar jag först nu förstå är stressutslag. Jag minns dem första gången från Thailandsresan julen 2004. Det är inte konstigt att en ängslig flicka med kontrollbehov blir stressad av en tsunami och att flänga runt i en stökig stad i okänt land med 16 miljoner invånare i jakt på övernattning och helt utan plan. Jag som är i stort behov av en plan, hela tiden. Var ska vi? Vad ska vi göra nu? Vart är denna minibuss vi kastat oss in i på väg någonstans och varför är vi aldrig framme? Varför måste jag gå på toa i ett hål i golvet? Varför ropar mina föräldrar att jag ska vara försiktig när jag badar och vattnet krusar sig lite på ytan? Varför står jag på en möjligen-död-lista när jag landar på Arlanda och varför säger de att de måste skriva in mig i landet igen för nu vet de att jag lever?

 

Mina händer är helt fulla av utslag nu. De blir ju så ibland. Det gör ont när jag greppar saker. Mest av allt skulle jag behöva en paus från precis allt jag gör i någon vecka. En paus från känslan av ett måste. Att bara få vakna och känna att jag får göra precis vad jag vill utan att bekymra mig för en endaste sak. Inte ens att jag "måste" bli brun vill jag ha som bekymmer. Inte ens vad köttfärsen på Ica kostar i veckan eller om jag borde köpa den där chipspåsen eller inte vill jag tänka på. Jag vill bara göra. Göra allt. Göra ingenting. 

 

Jag har firat mig i dagarna tre vilket resulterade i att jag somnade väldigt tidigt igår kväll. Men nu är helgen slut och jag kastas tillbaka ut i verkligheten. Jag har en vecka full av föreläsningar och deadlines framför mig. Jag älskar förövrigt Stockholm just nu, jag är verkligen förälskad i den här staden. Jag älskar till och med fåglarna som bor ovanför mitt fönster som tar med sig fimpar till boet och sedan kastar dem utanför mitt fönster. Jag älskar att gå till parken och äta frukost, jag älskar färgerna på husen och att titta ut över plåttaken när jag vaknar. Jag älskar vattnet och jag älskar så många människor som bor här. Jag ser så sjukt mycket fram emot den här sommaren som kommer. Att få promenera i mina blommiga skor, ligga i gräset och att vara för feg för att bada men ändå sitta bredvid och kanske doppa en fot. Jag vill dansa fuldans utomhus och promenera hem i soluppgången hand i hand med Björn. Jag vill grilla på engångsgrill på Skinnarviksberget eller vid Karlbergs slott och dricka rosévin som kyls ner av natten istället för ett kylskåp. Jag vill sitta inlindad i en filt på landet och skratta åt gamla bilder på min familj. Jag vill ha på mig mönstrade vintageklänningar och skratta tills jag får kramp i kinderna. 

 

Jag tror att jag kommer ha min bästa sommar hittills i år. 

 

 

Nedräkning och storstädning har börjat. Nu är det bara timmar kvar till den stora dagen. Tjugoårsdagen! Alla som kommer ringa mig på minuten jag föddes och gratta mig räcker upp en haaaand. Skoja det är bara mamma som gör det ibland. 

 

wWAaaawawawaaaaaaaa

 

a rjghsbötöneär,b.vötbjvn

 

Så peppad

Det här med att vara rädd, det betyder inte att en sitter på kammarn och slutar leva. Inte nödvändigtvis i alla fall. Men människor behöver samla mod för saker vissa andra inte behöver. Och tvärt om. Alla är rädda för något. Och det är när en övervinner rädslor, eller helt enkelt struntar i dem, som en är modig.

 

En av mina rädslor är att folk ska tycka att jag är tjock i sommar. Men jag äter snacks när jag går på bio ändå. För bio är snacks. Och jag vill inte begränsa mitt liv och min filmupplevelse för vad andra ska tycka. Jag kan göra allt jag vill med min kropp, den är frisk och fungerar alldeles utmärkt. Inga problem, världens bästa immunförsvar. Det är okej för mig att äta snacks. - Så tänker jag för att övervinna den rädslan.

Om två dagar har jag varit en egen människa i prick tjugo år. Svindlande, makalöst. Så fort jag börja tänka på det känns det jobbigt i mig, tusen gånger konstigare än när jag fyllde arton och blev myndig. Det är nog något med att första siffran i min ålder tickar upp ett tal. Det händer inte så ofta.

Igår fick jag höra en fördom om mig. Att jag är rädd för nya saker, för förändring. Det var en ganska bra gissning om mig, för det har jag fått höra många gånger innan. Det kan vara banala saker som att jag inte vet hur livet skulle vara om jag helt plötsligt började gå på A-brunnar? Ska jag bara vara en människa som inte bryr sig om vilka bokstäver jag kliver på helt plötsligt? Det fungerar inte så för mig. Jag tror att detta gäller större saker också.   Jag har alltid tyckt att det varit otroligt skönt att komma hem efter en resa till exempel. Känna doften av mitt egna täcke men mina egna lakan som doftar som hemma hos mig. Jag har inte varit utanför Sverige på ett och ett halvt år nu. Kanske min längsta vistelse här på... 10 år? Det blir väl så när man har två familjer som vill åka utomlands. Ibland har jag såklart fått ett infall under dessa månader, att jag skulle vilja åka härifrån och inte komma tillbaka på en månad. Bara dra iväg någonstans och inte behöva bekymra sig över någonting. Men jag är nog till och med rädd för att lämna mina bekymmer. Jag vill ha mina deadlines. Jag vet knappt vad livet är utan en deadline som närmar sig. Jag har levt efter dem sen jag var 6 år och började skolan. Det är 14 år nu. Mer än två tredjedelar av mitt liv har jag spenderat med skolbänk, deadline och pluggande. Kanske är det därför jag studerar fortfarande? Kanske är jag rädd för vad livet är utan ett prov i horisonten? Fast kanske ska jag nog inte säga, för jag vet att det är så. Jag vet att jag är livrädd för min livssituation om två år. Att jobba.

 

Och jag är rädd för att fylla 20 för det innebär så mycket för mig. Jag är rädd för att jag kanske behöver starta ett företag. Jag är rädd för att sova om en dörr är öppen. Jag är rädd för hur livet skulle vara om jag möblerade om. Jag är rädd för att bli nära nya människor. Jag är rädd för framtiden över huvud taget. Jag är rädd för nya saker och för förändring - den sannaste myten om mig någonsin. 

 

Vissa dagar är jag helt lugn. Den här helgen har varit välsignad med just den känslan. Jag lämnade in min hemtenta på fredagen och efter det har jag inte haft några direkta bekymmer. Det har varit varmt ute. Vi har promenerat i skymningen varje kväll och varit så genuint glada över att vi gör det med just varandra. Det har varit fram och tillbaka mycket för oss den här våren. Vi har varit i obalans. Men jag tror att vi klarar det. För när jag sitter såhär på morgonen och lyssnar på dina tunga andetag känner jag att jag älskar dig. Kanske starkare nu än någonsin, när jag vet hur det kommer vara om du försvinner. 

 

Jag har inte skrivit här på några dagar nu. Jag har knappt läst andra bloggar heller. Fast jag tycker om det så mycket. Det känns som att man spionerar på andra människor. Kikar in i nyckelhålet på någons dörr och ser fragment av ett liv där innanför. Ibland tänker jag på vilka fragment min blogg visar. Nästan ingenting faktiskt. Jag skriver faktiskt nästan aldrig om vad jag gör, mest om vad jag känner och tycker. Det kanske kan tyckas lite naket att skriva om känslor och sådant, som att man bara vräker ur sig sitt innersta. Jag funderar mycket på det. Men å andra sidan förstår långt ifrån alla vad jag faktiskt syftar till när jag skriver. 

 

Snart fyller jag 20 år, förresten. Det känns stort ändå. Tonåren är förbi. Chansen att bli tonårskändis, tonårsmamma eller tonårsbrottsling är över. Inte för att det gör något, men sen är jag bara vuxen. Tjugo-någonting tills jag fyller trettio. Det känns som att ett väldigt händelserikt och viktigt decennium börjar nästa vecka. Det känns som att jag ska börja bli stor nu. Det känns som att allt stort i livet har möjlighet att faktiskt hända då. Som att köpa en bostad, skaffa sig en karriär, få barn och skaffa sig fler än fyra tv-kanaler till tven för att man har råd. Det känns som att sådana saker kommer närmare nu. Som att jag i alla fall är i samma decennium som de är. Även om det mesta av det där vuxna kommer i slutet och jag nu är i början. Men å andra sidan var det 11 år sedan min bror föddes och den tiden har gått så himla fort. Snart går väl jag och Alex där med våra bostadslån och våra barnvagnar och fattar inte vad som hände med 20-någonting-decenniet heller. Det är läskigt att bli 20.

Vi springer ifrån varandra och svingas tillbaka när gummibandet dragits ut till max. Det är som att det sista viktiga steget för att vara själv inte går att ta, för då inser vi att vi är samma, att vi fortfarande är i samma gummiband. Vad gör man då? Vad gör man? Ska man för sitt liv försökta slita sig loss från gummibandet, eller ska man förenas med tanken på att det är där? Eller ska man sluta streta och låta gummibandet hållas i sin naturliga form? Och om det är i sin vilande, naturliga form, då används det ju inte. Kan man kliva över det då och gå därifrån? Eller börjar det spänna runt en då?

 

Är det fastlimmat på mig? Men att jag inte känner det när jag slutar ha det spänt? 

Jag gick in på en av bloggarna jag brukar läsa och möttes av ett inlägg som kändes direkt riktat till mig. Sandra har under det senaste året försökt gå vidare efter ett förhållande och har sammanställt en liten lista på saker som hjälper när man måste komma över något. Och det kändes bara så himla skönt för mig att läsa punkt nummer 4. Och alla andra punkter också. Jag förstår att det är okej, att det inte bara är jag och min sorg som finns här. Det är okej om jag fuckar ur ibland, blir asfull och tar två timmar på mig att komma hem till St Eriksplan från Slussen. Det är inte konstigt att jag har svårt att förstå att inte han ska trösta mig i detta, eftersom han har tröstat mig i allt annat.

 

Så jävla fucking bra lista!! Alla borde läsa den, även om man inte är i en fas där man ska lära sig att vara själv. För då kan man ha den i bakhuvudet om det skulle bli så någon gång. Eller så kan man bara läsa det för min skull, för att det betydde så mycket för mig.

 

Jag har suttit ute i solen idag, med solglasögon och svarta jeans så att värmen riktigt kändes. En humla flög för nära mitt ansikte så jag blev rädd. Men sedan glad, för det om något borde väl betyda att vintern är över några månader framåt. 

 

Jag försöker tänka på framtiden. Jag försöker förenas med tanken på mig som själv. Det blev inga björnungar i min framtid, det blev ingen resa till Paris och springa i vintagebutiker och känna på vackert, brunt gammalt läder. Det blev inga fler skratt åt människor som liknar karaktärer i The Office och det blev inte din hand i min för all framtid. Sådär som jag tänkte att det skulle vara, det blev helt enkelt inte. Och det får vara så. Jag måste tänka på min framtid som min, och bara min. Byta ut hela livet mot något annat. Jag börjar forma tankar om mig som frilansande, sittandes i ett annat land, skrivandes artiklar för svenska tidningar. Jag kanske sitter på ett loft i Brooklyn och jobbar på min första roman. Jag kanske reser runt hela världen och är en utan Sveriges främsta grävande journalister som vinner massor av priser och avslöjar massor av skandaler. Eller så bor jag i en fantastisk våning här i Vasastan, skriver som jobb, skrattar som fritid och trivs jävligt bra. Jag vill trivas jävligt bra.

 

Jag hoppas jag gör det snart.

 

Hur ska jag kunna fokusera på någonting när det finns en tanke som gör så fruktansvärt ont jag inte kan släppa? Jag kan bara leva minut för minut, och fylla min tid med andra saker. Som att skriva ett sjukt bra första utkast på nyhetsbrevet (vilket jag redan gjort tjoho), skriva en 20 000 tecken lång artikel och förbereda en redovisning och en hemtenta till skolan. 

 

Så det är ju inte som att jag har tid att ligga i soffan, titta på dåliga tv-program och förenas med mitt kaotiska inre. Vilket vissa kanske ser som idealiskt. Men jag är inte så säker på att det är det för mig. Jag som alltid vänder mig inåt vill gärna ha det uppstyrt och klart där inne när jag behöver det. Jag vill veta exakt vad en jobbig känsla är och innehåller, det räcker inte med att veta att den finns där. 

 

Jag känner mig som vädret idag. Grått, kallt och regnigt.